Berners Bullar

Idag trodde jag jag skulle bli helt tokig. Och kanske blev jag det också, i alla fall om man frågar de stackars barn som kom i vägen för min ilska. Men det var ju de som var orsaken!

Tänk dig själv att sitta framför åtta barn och försöka berätta något viktigt. Mitt emot sitter två som så gärna vill säga nåt att de bara låter "camilla, camilla, camilla" hela tiden! Jag försöker påpeka att nu är det jag som pratar och jag vill gärna att de lyssnar på vad jag har att säga, de får vänta på sin tur helt enkelt! Men det går inte in. De bara fortsätter. Tålamodet tar slut och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Trots att hela jag och min röst framför allt säger (läs skriker) TYST så funkar det inte. De klarar inte att vänta på att jag ska bli klar. Jag fattar inte, nog för att de är barn men när ska de lära sig det vi pratat om i hur många månader som helst?

Nu ska jag snart åka till Gävle och koppla av. Det blir trevligt! Hoppas det är lugnt och tyst på bussen...