Berners Bullar

Som ni har märkt så har vintern förärat oss med ett besök även denna gång. Många minusgrader och härlig snö har väckt vintersportaren i oss. I december kom mina längdskidor upp per lastbil hit till STockholm för att vi skulle ha skidkurs på jobbet. Men då fanns det ingen snö. Alltså ingen kurs.

Men igår kväll trixades de fram ur förrådet och behandlades med vallaväck och allehanda andra preparat som visade sig vara helt rätt. David tog med sig sina nyförvärvade skidor, två timmar av utprovande av skidor, skor, stavar, väntan på montering och en toklång kö, men det var det värt.

Det var grymt skönt att åka lite längdskidor, för första gången på många år. Lagom temperatur, snö i spåret, härligt!

Men idag var det plusgrader och all snö smälte bort.....

Min brorsdotter har träffat en kille. Det är ju helt fantastiskt roligt! Jag kommer ihåg hur det var att vara 15 och kär men jag var nog aldrig ihop med nån sådär på riktigt. Så risken för att jag blir en pinsam faster är ju överhängande. Måste jobba på min cool-fast man-är vuxen- image. Shit, det blir svårt....

Men jag är jätteglad för hennes skull! Och Jespers såklart som fått en sån supertjej :-).

Vi har blivit inbjudna till Iran. Vänner till oss, som är från detta land, vill sååååå gärna att vi ska komma och hälsa på i deras hemland när de åker tillbaka dit över sommaren. Jag är lockad men också nervös.

Det var inte första gången erbjudandet kom men i lördags när vi var på middag hos familjen Dawoud dök frågan upp igen. Det startade en diskussion om Irans politiska situation och hur det är att leva i landet. Mannen i familjen, Mr Dawoud själv, menar att vi får en väldigt ensidig bild av Iran genom våra mediers rapportering. Det har han säkert rätt i. Jag sa att när jag hör talas om Iran så tänker jag spontant på krig, för det är det jag matats med sedan länge länge. Jag sa att jag gärna vill ändra bilden men att det sitter djupt rotat och hämmar mig lite.

Dawoud menade att det är inom den politiska världen som stridigheterna ligger och att det inte påverkar vanligt folk så mycket. Det skulle innebära att det inte är någon fara att som turist komma på besök till landet. Jag undrade hur det människor i Iran ser på västvärlden och oss som bor här. Men det finns inget otalt med väst sa han och ansåg inte att det skulle innebära någon direkt fara bara för att man är vit europée. Jag skulle inte heller behöva bära någon heltäckande slöja heller. En liten över håret skulle räcka. Men jag skulle få välja själv om och hur jag ville bära den. Det är svårt att sätta sig in i hur det är i ett land så starkt präglat av språk, kultur och religion som skiljer sig så från min värld. Jag har besökt muslimska länder i Afrika men det här känns annorlunda. Är det befogat eller är det bara ett utslag av mina förutfattade meningen om Mellanöstern?

Många intressanta frågor kom upp under kvällen och nu känner jag att jag måste läsa på mer om Iran och kulturen och religionen i landet.

Klockan är nästan 10 och magen är fylld av rostade mackor med marmelad och ost och ett kokt ägg. Ute är solen uppe på en härligt klarblå himmel och lovar en härlig dag idag! Tack vare att det var minus sju grader när jag gick upp den här morgonen fick jag äntligen tillfälle att frosta av frysen. Så nu står maten på balkongen och isen rasar ute i köket. Det här kommer att bli en bra dag!

Och om några minuter börjar dagens Melodikryss!

Kanske nästan eventuellt men troligtvisså såg jag en kändis idag. Eller snarare bilen den satt i.

Jag gick förbi en snygg, svart bil med mörka rutor som stod parkerad utanför Riksdagshuset. Bredvid stod en biffig gubbe, en säpo alla gånger! Några minuter senare kör samma bil förbi mig där jag står på Mynttorget och väntar på en kompis. Medan jag stod där i snön och tittade på alla som gick förbi och undrade vilket jobb de hade och vart de skulle så kände jag mig som värsta turisten från landet. Där stod jag och kände storstadens vindar vina runt öronen. Kungens hus framför mig och huset där allt bestäms bredvid. Vardag för de allra flesta som passerade men rätt coolt för mig. Fast jag bott här i två hela år. Nästan.

Och tänk om självaste statsministern har åkt förbi mig idag. Och jag vinkade inte ens.

mer chips. Råkade hitta en påse sour cream and onion chips här.... Farligt. Gav mig själv en liten skål men jag tror jag skulle kunna äta halva påsen rakt av.

Jag måste hitta tillbaka till all den där frukten jag handlade förut. Vad hände med fruktsalladen? Ja ja, efter dammsugningen kanske.

Men nu började Bollibompa. Vilken körig tisdag jag har....

Imorgon ska jag ha utvecklingssamtal med min förskoleansvariga. Alltså nån slags mellanchef. Hon ska vara med och sätta min lön sen och sånt. Det är intressant. Jag satt för en stund sen och förberedde mig enligt ett fomulär med frågor som vi ska diskutera.

Där finns frågor som Vad jag tycker om min förmåga till engagemang och flexibilitet, Hur min yrkesroll är kopplad till läroplanen och om jag varit delaktig i förskolans utveckling och sådär. Den sista frågan lyder: Tankar inför framtiden.

Det vill de inte veta.

Vi har just ätit middag och pratat om lite ditten och datten. Till sist kom vi in på mitt jobb och jag kom att tänka på det som hände idag på jobbet. Appropå personalvård och uppmuntran.

Förra veckan hade vi planeringsdagar med alla förskolor i företaget. Jag jobbar ju i en kvinnodominerad bransch, så är det ju. Därför var det extra kul att det nu har börjat rätt många killar hos oss. Jag tror att det fanns ungefär 10 nu mot tidigare kanske 3-4. Kul!

Det tyckte uppenbarligen ledningsgruppen också var väldigt roligt för när dagen var slut samlade de ihop alla dessa killar för ett eget litet snack. Ingen visste vad det skulle handla om och det var inte förrän idag som det avslöjades för oss som är av det andra könet.

Och tro det eller ej! Men företaget ska ta med sig alla killar på en helgresa till Åland! För att, enligt uppgift, uppmuntra dem som sökt sig till förskolevärlden och vill måna om dem så att de stannar kvar! Jag fattar inte. Får man göra så? Är vi kvinnor inte värda att uppmuntras? Jag fattar inte. Effekten på mig blev ju snarare det motsatta, i ett företag som värderar sina anställda så olika är jag inte säker på att jag vill stanna särskilt länge....

Jag har under några veckors tid, helt medvetet, ignorerat det faktum att jag har den här bloggen. Det har jag gjort därför att annan i livet har tagit min energi och kraft och för att sitta vid datorn inte har varit en prioriterad aktivitet. Det kommer den inte vara i fortsättningen heller men bara det att jag skriver det här nu ger mig själv, och kanske andra också, att saker och ting är på rätt väg. Det känns väldigt, väldigt skönt.

Jag har ju inte slutat tänka, bara tänkt på så himla mycket annat!