Berners Bullar

Jag har fått två mycket betydelsefulla telfonsamtal inom loppet av den senaste halvtimmen. Först blev jag kallad "fertil filur" av en vän i telefon. Det var också ett sätt att se på saken. Men ett lite skojigt sätt. Och framför allt så var detroligt  att du ringde!

Sen ringde en av mina kollegor. Jag har haft en av mina värsta dagar på jobbet någonsin idag och nu fick jag precis den förståelse och de uppmuntrande ord som jag behövde. Kändes så himla skönt. Dagens pedagogiska dilemma återkommer jag till när orken återvänt.....

Det är Uno Svenningsson som skrivit så vackert om hjärtslagen. Men den passar så grymt bra in på känslan jag har just nu. David sjöng den så underbart på systersonens dop men nu, nu handlar den om oss. Det är fantastiskt.

Idag har jag hört ditt lilla hjärta slå.
Som en liten sol skiner du för mig.
Jag känner att jag lever och finns,
en del av mig finns ju där hos dig.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.

Du färgar mig med det under av ljus
som du sprider här hos oss.
Var har du varit förrut?
Jag vet inte vad du kommer tycka nu,
om den värld du ska födas till.
Men du, jag vet att du är meningen.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.

Du kommer snart att förstå
vilken märklig värld vi lever i,
att glädje och sorg går hand i hand,
att vi en gång ska skiljas åt.
Men du är så välkommen hit,
hem till vårt palats.
Till den värld som är vår,
som jag ska lära dig att älska
så mycket som det går.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.

Dagen, den kommer snart,
och jag längtar så efter dig nu!
Livet har sin gång,
i många, många år här till.
Du är min längtan.



och plötsligt är ingenting viktigare för mig än det där hjärtat som slår inne i mig..... 

Det är ju faktiskt måndag imorgon. Och jag har väl några timmar kvar att uppfylla om man ska se krasst på det hela.... Men inte riktigt än.

Idag har jag varit runt och shoppat lite. Är ju  FORTFARANDE ensam hemma så man måste ju passa på:-)
Det blev en liten bok och en ny topp, för det fattas ju faktistk en brun i garderoben. Och det viktigaste av allt. Ett par nya byxor! Inte ens gummiband räcker till numer och man kan inte gå med oknäppta brallor hur länge som helst. Nu har jag ett par nya jeans som jag får plats i. Skitbra.

Jag borde jobba lite. Men snart. Först mellanmål! Ja så får det bli. Tjing.

Igår kom det tillbaka. Vi satt på balkongen och åt middag och då kom tjejen som lånade paraplyet tillbaka med det. Jag blev jätteglad fast jag egentligen var helt säker på att de skulle komma tillbaka.

Då blev jag stolt över att jag lånade ut paraplyet. En så enkel sak men hurmånga gånger har jag lånat ut paraplyer förr?

Det ska jag göra oftare nu! Vad skulle hända med världen om vi alla plötsligt gick runt och gjorde små snälla saker mot människor vi aldrig sett förr? Värt att testa tror jag.

Livet har varit tufft ett tag. Men det vänder så sakteliga, i takt med att ljuset återkommer och snön smälter. Jag har nu två saker att se fram emot. En nära i tiden och en lite längre fram. Det är bra. Jag behöver det så väl.

Det första är redan om dryga två veckor. Då ska jag och kärleken tillbringa en dag på Yasuragi, Hasseludden. Det ska bli så underbart skönt, flera timmar av bara harmoni och stillhet. Vård för kropp och själ. Lite bad, lite frukt och sen lite qi gong. Eller nåt.

I helgen bestämde vi också att det blir Kroatien som blir sommarens resmål. Det verkar så fantastiskt. Mysigt, genuint och lugnt. Har du tips så skicka dem gärna!

Det är viktigt att inte glömma sig själv, tänk på det!

Idag var jag på mitt nya jobb. Jag ställdes inför 20 personer med skiftande bakgrund och språkkunskaper för att lära dem svenska. Det var grymt kul! Så rätt det kändes. Det är framför en vit tavla och med grammatiken på bordet som jag trivs bäst. Så kändes det ikväll i alla fall.

Jag lurade dem nog lite i användningen av den och det. Men man kan ju inte lyckas från början. Nästa vecka gör jag en övning som lär dem rätt igen. :-)

Tänk vad roligt det är att inse att man valt rätt väg här i livet!

Idag hade jag en skon upplevelse. Jag ar i gavle och halsar pa en kompis och vi skulle gora en utflykt for att se oss om lite grann. EFter ett besok pa turistbyran, vad skulle man gora utan dem??, sa begav vi oss ut mot havet.

Det var som en filmscen. Vi satt pa bussen, klev av och fann oss sjalva mitt i tystnaden. Bussen akte ivag langs vagen och forsvann bakom en svang och kvar stod vi och kande hur lugnet sankte sig over oss. Sa haftigt det kandes. Som att kliva in i en bubbla. Efter en blasig promenad hamnade vi pa cafeet i byn dar vi spenderade ett par timmar med goda bakverk och mysig miljo! En harlig eftermiddag!

Nu ar ju inte Gavle sa varst hogljutt i sig sjalv sa da kan ni tanka er hur tyst det var dar ute.
Sa vill jag bo. Usch for Stockholm!

Har du tänkt på att dagarna blivit mycket längre nu? Idag åt jag mellanmål ute i solskenet och det värmde underbart. Det var längesen solen var kvar på gården ända till mellanmålsdags, den brukar försvinna bakom husen lagom till dess. Men inte idag! Det kändes som ett löfte om ljusare tider och vårvärme!

Livet blev i den stunden ännu lite lättare att leva!

Min brorsdotter har träffat en kille. Det är ju helt fantastiskt roligt! Jag kommer ihåg hur det var att vara 15 och kär men jag var nog aldrig ihop med nån sådär på riktigt. Så risken för att jag blir en pinsam faster är ju överhängande. Måste jobba på min cool-fast man-är vuxen- image. Shit, det blir svårt....

Men jag är jätteglad för hennes skull! Och Jespers såklart som fått en sån supertjej :-).

Jag har under några veckors tid, helt medvetet, ignorerat det faktum att jag har den här bloggen. Det har jag gjort därför att annan i livet har tagit min energi och kraft och för att sitta vid datorn inte har varit en prioriterad aktivitet. Det kommer den inte vara i fortsättningen heller men bara det att jag skriver det här nu ger mig själv, och kanske andra också, att saker och ting är på rätt väg. Det känns väldigt, väldigt skönt.

Jag har ju inte slutat tänka, bara tänkt på så himla mycket annat!