Berners Bullar

ja, faktiskt. Jag är hemma och hostar lös lungorna varje gång jag ska prata. Inte optimalt läge för en lärare.... Så därför jobbar jag med tankearbete nu och det är ju bra det med. Men det tokiga är att jag längtar till jobbet. Jag ville faktiskt hellre åka dit i morse än att ligga kvar i sängen. Det var ju opraktiskt eftersom jag skulle sprida förkylningsvirus över mina medresenärer på tåget och klassrummet skulle bli en smittohärd. Men ändå,  det är ju en jättebra grej! Det betyder ju att jag faktiskt inte  känner mig klar med mitt pedagogiska projekt att få dessa barn att bli sprudlande svensktalare. Jag är så himla bra på mitt jobb.

Till och med på jobbet faktiskt. I morse jobbade jag med halva klassen och den andra var med min nya ständigt närvarande resurs. I min grupp jobbade vi med lästräning eftersom i stort sett ingen av de tio kan läsa. Men de var så himla duktiga att jag förvånades själv ! Nog för att de hade svårt att koncentrera sig och så där men när vi väl fick lite fokus visade flera av dem prov på stora framsteg. Helst plötsligt fanns det en insikt om att de där krumelurerna bokstäver som vi tjatat så mycket om faktiskt bildar ord och kan betyda nåt. En kick för fortsatt planering och jobb med de barnen.

Det är nog så. Tålamod lönar sig. Och förståelse för att de är nya i landet. Jag lär mig varje dag.

Jag känner hur frustrationen över mitt jobb växer och växer. Allt jag drömt och planerat för, alla lektioner jag visionerat om, allt bara ryker nu. Det funkar inte med de elver som jag har. Jag måste hitta nya strategier varje dag för att försöka nå fram till deras lust att lära. Det är skitsvårt. Idag fick jag bekräftat att jag nog kommit ett litet steg fram med två av de mest pratglada i alla fall. På mattelektionen jobbade de tokbra och fokuserat. Kändes grymt även om jag inte hann reflektera så mycket just då.

I helgen diskuterade jag och en kompis som var här på besök på vilket plan man måste möta dessa barn. Och visst, jag kan inte förvänta mig att de ska komma in i klassrummet färdigstöpta i den form som den svenska uppväxten och förskolan ger. Jag inser det ännu mer nu. Det är väl här den stora omvälvningen för mig ligger. Jag förväntade mig något annat än det jag fick, och blev besviken. Nu gäller det att tänka om och tänka nytt utan att tappa engagemanget.

Men det är svårt. Jag ger och ger, hittar på och försöker lära ut. Men jag får inget tillbaka. De svarar mig på arabiska och jag får känslan av att de struntar i vad det heter på svenska. För varför ska de lära sig ett språk som de aldrig använder?

Kanske är det dags att se över rutinerna. Att placera folk antingen de vill eller inte på orter där det inte redan är fullt i kön på Migrationsverket . Jag tror rent krasst att den enskilde i längden skulle tjäna på det. Samhället skulle tjäna på det. Och många problem kanse inte ens skulle uppstå.

Idag sa ett barn att han ville byta klass. Via sin syster som tolk förklarade han att jag ger honom alldeles för lätta uppgifter att göra. Då sa jag att han måste visa mig att han tycker det är för lätt och göra uppgifterna ordentligt så att jag ser att han kan. Och dessutom, om han inte ens kan berätta detta för mig på svenska så tror jag inte att det är så enkelt som han vill göra gällande. Men det där sista sa jag naturligtivis inte.

Jag har ju dock en känsla av att mina elever och jag till en ganska stor del har väldigt olika syn på vad skolan ska innehålla. De vill ha arbetsböcker som de kan jobba fort i och om det krisar ta hem till föräldrar och syskon som gör klart åt dem. Den som betar av flest böcker vinner. Jag vill att de ska kunna nåt, lära sig nåt och framförallt förstå det de gör.

Det innebär att jag låter böckerna ligga ganska mycket. Istället får de öva på att prata med varandra eller med mig på svenska. Det är en utmaning både för dem och för mig..... Men jag tor ändå att jag är på rätt väg. Så jag håller fast vid min linje och tvingar dem att tänka lite själva. De är lite ovana vid det men jag tror det ska gå bra. Tålamod, kära Camilla, tålamod!

Äntligen sovmorgon! Gick inte upp förrän kvart i åtta idag.... Ensam hemma då sambon är på stämma i Småland och klättrar över murar på Öland och turistar på Solliden kl tio på kvällen. Jag säger då det. Om ni undrar varför medierapporteringen är lite bristfällig från partiets stämma så finns det förklaringar.... Vem ska journalisterna egentligen prata med?

Men nu är det äntligen helg i alla fall. Min pedagogiska hjärnhalva har gått på högvarv den här veckan för att komma tillrätta med de vilda barnen. Finns det någon som kan lära mig några kraftfulla fraser på arabiska vore jag tacksam. Jag tror att det skulle kunna ge, om inte fullgod, så i alla fall en hyfsad effekt för arbetsron.

Igår skulle jag kolla läsförmågan hos några av barnen. En tjej var jätteglad och ville visa att hon kunde läsa. Hon stod med läseboken och hoppade upp och ner för att jag skulle lyssna. Jag satte mig bredvid och hon läste. Jättebra verkligen! Ända tills det helt plötsligt inte stod kritor som hon sa utan en krita. Läs igen sa jag. Hon läste: Det är kritor.  Suck. Hon hade gissat sig igenom hela sidan. Alternativt lärt sig utantill. Nästa veckas utmaning blir nu att påvisa att hon faktiskt inte kan läsa än utan att knäcka hennes självbild. Känns inte som den lättaste uppgift faktiskt.

Men det ska jag tänka på imorgon. Nu är det helg!

Jag säger då det. Efter att ha gått upp 05.15 hela veckan och tagit mig Södertälje tur och retur blev det äntligen helg och sovmorgon. Nu är ju inte jag så bra på att ha det men att vakna strax efter 7 i morse kändes ändå som en obeskrivlig lyx. Dessutom utan tvång att gå upp!

Men nu är jag i gång med min undervisning.  Barnen är där, intensiva men glada. Jag har framkallat spontana applåder och skratt när jag lärt mig säga tidning och sax på arabiska och serbiska. Dessvärre har jag nog redan glömt det men det är nog inga problem, nästa vecka lär de påminna mig igen! Hur var det nu, vem skulle lära sig vilket språk i det där klassrummet....

Ja ja, intensivt var det fast de bara gick halvdag. På måndag kör vi 8-13 och då lär jag somna som en liten gris på tåget hem. Förhoppningsvis nöjd med dagens pedagogiska insats. Får återkomma om övningarna jag har liggande på katedern föll väl ut eller inte.

Förresten. Fr o m oktober blir resvägen inte så lång. Familjen Berner-Persson har köpt radhus i Tullinge! Det ni!

Imorgon kommer de! Barnen. Jag har hängt upp ballonger i klassrummet och gjort i ordning namnskyltar och tänkt ut vad jag ska säga till dem när de sitter där. Jag är redo.

Några frågor jag ställt mig inför den första skoldagen:
1. Kommer det komma föräldrar som ska sitta där och titta på när jag har upprop?
2. Kommer det dyka upp fler elever än vad som står på listan? Eller färre?
3. Kommer de förstå vad jag säger? De flesta har varit ganska eller väldigt kort tid i Sverige.
4. Kommer jag kunna sova nåt i natt eller är jag bara nervös?

Det bästa är att oavsett svar på ovanstående frågor så blir det riktigt riktigt roligt att äntligen köra igång!

Jag har just gjort min första insats som klassföreståndare eller mentor eller vad jag nu ska kallas. På torsdag möter jag min klass för allra första gången. Lite nervöst men kul. I fredags fick jag två nya elever som det skulle ringas till och hälsa välkommen. Nu har jag gjort det.

Kan tyckas litet och banalt men det kändes grymt bra att ringa till föräldrar och presentera sig som barnets lärare. "Hon ska gå i min klass och vi börjar på torsdag kl 9."

Min klass. För mig är det stort, riktigt stort.

Jag har börjat jobba. Det är nytt, spännande, intensivt och lärorikt. Och då har ändå inte barnen kommit ännu!

I fredags gick mina kollegor och jag igenom det material somde beställde i våras åt våra klasser. Det var basketbollar, skrivhäften, pennvässare och ritpapper om vartannat. Idag kom alla läroböcker. Matematikboken 1 A och Skrivbiten A och så nåt som heter Koppargruvan som visst handlar om matte också. Vill du ha det här frågar de. Hur ska jag veta det? Hitttills i min yrkeskarriär har jag läst boken Nyckelpigan eller Skogsmusen och lekt Kims lek för att bedriva pedagogisk verksamhet. Ja tack, sa jag. Jag tar dem!

Sen packade vi upp sån där beige väv som man syr på. Tio rullar garn. Plus lite annat husligt pyssel. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Hur pysslar man egentligen utan kartong och kottar?  Jag struntar nog i sygrejerna, lite glitter på en pinne till jul. Det får räcka.

Idag är sista dagen på semestern. Det har varit grymt att få vara ledig så länge och ordentligt men jag har ändå längtat lite till imorgon. Fast nu känns det konstigt att plötsligt ha en tid att passa, måste fundera ut vad jag ska ha på mig, starta hjärnan för att faktiskt vara i tjänst igen. Men jag tror det blir kul. Jag är peppad. Och förväntansfull.

Imorgon 9.30 är det samling i matsalen för all personal. Som ett slags terminsstart. Måste man ha köpt bänkpapper tro?