Mer än jag vill erkänna

Jag har lärt mig nånting om ugnar som inte går att reglera temperaturen på. Och jag lärde mig det den hårda vägen. Jag skrev om brödet jag bakade, det gick hur bra som helst trots avsaknad av temperaturvredet. Så en morotskaka kunde väl inte vara någon match?

Jo. Det kunde det visst det. Visst såg den lite bränd ut i kanterna men det tänkte vi det skär vi bort så vet ingen vad som hänt. So far so good. Sen vänder vi på kaka för att ta bort resterna av bakplåtspappret som vi misstänkte hade fastnat undertill. Oj. Svart är ordet som bäst beskriver hur den i övrigt väldoftande kakan. Som kol.Och inte bara lite som kunde skrapas bort, nädå, vi snackar ett tre mm tjockt lager som bara var att skära bort och hiva i sophinken.

Lärdomar vi drar av detta:

Placera mjuka kakor långt ner i ugnen men inte längst ner för då blir det jätte-jättevarmt.

Ha en tillräckligt vid form så att det blir klart i mitten ungefär samtidigt som i kanterna.

Gör mycket glasyr som täcker HELA kakan så är allt frid och fröjd.

Ta en bild så att du kommer ihåg hur, trots bedrövelsen över misslyckandet, kul du ändå hade. Eller som du kan använda för att påminna dig själv om de tre övriga lärdomarna...



När David kommer hem ska ni få se min bild....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback