Berners Bullar

ja, faktiskt. Jag är hemma och hostar lös lungorna varje gång jag ska prata. Inte optimalt läge för en lärare.... Så därför jobbar jag med tankearbete nu och det är ju bra det med. Men det tokiga är att jag längtar till jobbet. Jag ville faktiskt hellre åka dit i morse än att ligga kvar i sängen. Det var ju opraktiskt eftersom jag skulle sprida förkylningsvirus över mina medresenärer på tåget och klassrummet skulle bli en smittohärd. Men ändå,  det är ju en jättebra grej! Det betyder ju att jag faktiskt inte  känner mig klar med mitt pedagogiska projekt att få dessa barn att bli sprudlande svensktalare. Jag är så himla bra på mitt jobb.

Till och med på jobbet faktiskt. I morse jobbade jag med halva klassen och den andra var med min nya ständigt närvarande resurs. I min grupp jobbade vi med lästräning eftersom i stort sett ingen av de tio kan läsa. Men de var så himla duktiga att jag förvånades själv ! Nog för att de hade svårt att koncentrera sig och så där men när vi väl fick lite fokus visade flera av dem prov på stora framsteg. Helst plötsligt fanns det en insikt om att de där krumelurerna bokstäver som vi tjatat så mycket om faktiskt bildar ord och kan betyda nåt. En kick för fortsatt planering och jobb med de barnen.

Det är nog så. Tålamod lönar sig. Och förståelse för att de är nya i landet. Jag lär mig varje dag.

Jag känner hur frustrationen över mitt jobb växer och växer. Allt jag drömt och planerat för, alla lektioner jag visionerat om, allt bara ryker nu. Det funkar inte med de elver som jag har. Jag måste hitta nya strategier varje dag för att försöka nå fram till deras lust att lära. Det är skitsvårt. Idag fick jag bekräftat att jag nog kommit ett litet steg fram med två av de mest pratglada i alla fall. På mattelektionen jobbade de tokbra och fokuserat. Kändes grymt även om jag inte hann reflektera så mycket just då.

I helgen diskuterade jag och en kompis som var här på besök på vilket plan man måste möta dessa barn. Och visst, jag kan inte förvänta mig att de ska komma in i klassrummet färdigstöpta i den form som den svenska uppväxten och förskolan ger. Jag inser det ännu mer nu. Det är väl här den stora omvälvningen för mig ligger. Jag förväntade mig något annat än det jag fick, och blev besviken. Nu gäller det att tänka om och tänka nytt utan att tappa engagemanget.

Men det är svårt. Jag ger och ger, hittar på och försöker lära ut. Men jag får inget tillbaka. De svarar mig på arabiska och jag får känslan av att de struntar i vad det heter på svenska. För varför ska de lära sig ett språk som de aldrig använder?

Kanske är det dags att se över rutinerna. Att placera folk antingen de vill eller inte på orter där det inte redan är fullt i kön på Migrationsverket . Jag tror rent krasst att den enskilde i längden skulle tjäna på det. Samhället skulle tjäna på det. Och många problem kanse inte ens skulle uppstå.

Idag var jag på min före detta arbetsplats och hälsade på. Efter den jobbiga dagen på jobbet igår behövde jag få lite uppmuntran. Och det får man verkligen när man kliver in på den där gården. Jag hann inte komma innanför grinden förrän jag hade sex barn i knät och runt mig.Frågor som varför har du inte varit här på länge och varför har du slutat ger en himla skjuts för humöret. Jag saknas uppenbarligen och shit vad skönt det känns att höra barnen säga det. Känns gott att ha tankat lite härliga kramar för en stund men jag skulle kunna ha stannat länge till. Jag hann inte leka så mycket! :-)  Det är ett härligt gäng både vuxna och barn och jag är glad att jag har kvar kontakten. 

 

Jag har fått två mycket betydelsefulla telfonsamtal inom loppet av den senaste halvtimmen. Först blev jag kallad "fertil filur" av en vän i telefon. Det var också ett sätt att se på saken. Men ett lite skojigt sätt. Och framför allt så var detroligt  att du ringde!

Sen ringde en av mina kollegor. Jag har haft en av mina värsta dagar på jobbet någonsin idag och nu fick jag precis den förståelse och de uppmuntrande ord som jag behövde. Kändes så himla skönt. Dagens pedagogiska dilemma återkommer jag till när orken återvänt.....

Det är Uno Svenningsson som skrivit så vackert om hjärtslagen. Men den passar så grymt bra in på känslan jag har just nu. David sjöng den så underbart på systersonens dop men nu, nu handlar den om oss. Det är fantastiskt.

Idag har jag hört ditt lilla hjärta slå.
Som en liten sol skiner du för mig.
Jag känner att jag lever och finns,
en del av mig finns ju där hos dig.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.

Du färgar mig med det under av ljus
som du sprider här hos oss.
Var har du varit förrut?
Jag vet inte vad du kommer tycka nu,
om den värld du ska födas till.
Men du, jag vet att du är meningen.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.

Du kommer snart att förstå
vilken märklig värld vi lever i,
att glädje och sorg går hand i hand,
att vi en gång ska skiljas åt.
Men du är så välkommen hit,
hem till vårt palats.
Till den värld som är vår,
som jag ska lära dig att älska
så mycket som det går.

Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.

Dagen, den kommer snart,
och jag längtar så efter dig nu!
Livet har sin gång,
i många, många år här till.
Du är min längtan.



och plötsligt är ingenting viktigare för mig än det där hjärtat som slår inne i mig..... 

Idag sa ett barn att han ville byta klass. Via sin syster som tolk förklarade han att jag ger honom alldeles för lätta uppgifter att göra. Då sa jag att han måste visa mig att han tycker det är för lätt och göra uppgifterna ordentligt så att jag ser att han kan. Och dessutom, om han inte ens kan berätta detta för mig på svenska så tror jag inte att det är så enkelt som han vill göra gällande. Men det där sista sa jag naturligtivis inte.

Jag har ju dock en känsla av att mina elever och jag till en ganska stor del har väldigt olika syn på vad skolan ska innehålla. De vill ha arbetsböcker som de kan jobba fort i och om det krisar ta hem till föräldrar och syskon som gör klart åt dem. Den som betar av flest böcker vinner. Jag vill att de ska kunna nåt, lära sig nåt och framförallt förstå det de gör.

Det innebär att jag låter böckerna ligga ganska mycket. Istället får de öva på att prata med varandra eller med mig på svenska. Det är en utmaning både för dem och för mig..... Men jag tor ändå att jag är på rätt väg. Så jag håller fast vid min linje och tvingar dem att tänka lite själva. De är lite ovana vid det men jag tror det ska gå bra. Tålamod, kära Camilla, tålamod!

Det är ju faktiskt måndag imorgon. Och jag har väl några timmar kvar att uppfylla om man ska se krasst på det hela.... Men inte riktigt än.

Idag har jag varit runt och shoppat lite. Är ju  FORTFARANDE ensam hemma så man måste ju passa på:-)
Det blev en liten bok och en ny topp, för det fattas ju faktistk en brun i garderoben. Och det viktigaste av allt. Ett par nya byxor! Inte ens gummiband räcker till numer och man kan inte gå med oknäppta brallor hur länge som helst. Nu har jag ett par nya jeans som jag får plats i. Skitbra.

Jag borde jobba lite. Men snart. Först mellanmål! Ja så får det bli. Tjing.

Äntligen sovmorgon! Gick inte upp förrän kvart i åtta idag.... Ensam hemma då sambon är på stämma i Småland och klättrar över murar på Öland och turistar på Solliden kl tio på kvällen. Jag säger då det. Om ni undrar varför medierapporteringen är lite bristfällig från partiets stämma så finns det förklaringar.... Vem ska journalisterna egentligen prata med?

Men nu är det äntligen helg i alla fall. Min pedagogiska hjärnhalva har gått på högvarv den här veckan för att komma tillrätta med de vilda barnen. Finns det någon som kan lära mig några kraftfulla fraser på arabiska vore jag tacksam. Jag tror att det skulle kunna ge, om inte fullgod, så i alla fall en hyfsad effekt för arbetsron.

Igår skulle jag kolla läsförmågan hos några av barnen. En tjej var jätteglad och ville visa att hon kunde läsa. Hon stod med läseboken och hoppade upp och ner för att jag skulle lyssna. Jag satte mig bredvid och hon läste. Jättebra verkligen! Ända tills det helt plötsligt inte stod kritor som hon sa utan en krita. Läs igen sa jag. Hon läste: Det är kritor.  Suck. Hon hade gissat sig igenom hela sidan. Alternativt lärt sig utantill. Nästa veckas utmaning blir nu att påvisa att hon faktiskt inte kan läsa än utan att knäcka hennes självbild. Känns inte som den lättaste uppgift faktiskt.

Men det ska jag tänka på imorgon. Nu är det helg!